Det känns lite som att jag har glömt bort hur det känns att sova.
Att få lägga huvet på kudden och bara blunda tills man driftar iväg mot drömmarna. Det finns intre riktigt just nu. Jag är såklart hela tiden berädd på att lillskruttan ska börja gråta efter mig, och det gör hon ju. Ofta.
Klockan är snart ett på natten och hon ligger i min famn. När jag tittar på henne är det lite som att titta på ett mirakel. Så känns det i allafall. Det finaste miraklet av dom alla.
Men vad söt!!